A recent interview in the Swedish online magazine Tidningen Kulturen, posted on March 3rd, 2014. The interviewing was done by Guido Zeccola:
“Carl Abrahamsson är fotograf, musiker, filmare, författare, skribent och förläggare. Han har varit medarbetare på Tidningen Kulturen som skribent och under en period även som musikredaktör.
Carl har aldrig varit någon kulturellt förutsägbar eller lydig person. Han agerar ofta mot det kulturella etablissemanget och går sin egen väg. Detta gör han när han skriver böcker som t ex Olika Människor (konstnärsintervjuer, utgiven på Hström text och kultur) eller gör musik med Genesis P-Orridge, White Stains och Cotton Ferox. Och mycket annat. Vi kommer att tala om det lite senare under intervjun.
Aktuell just nu är utställningen Imprisoned Sentences som är kopplad till Carls roman vid namn Mother, Have A Safe Trip. Utställningen består av 12 sidor från boken som förstorats och ramats in samt ett antal fotografier som varit inspirationer för honom under själva skrivandet. Vernissagen sker den 7:e mars på Larry’s Corner i Stockholm.
Jag vill börja med att ställa dig frågor om denna utställning, Imprisoned Sentences. Dessa meningar infångade i olika ramar som ställs ut är kanske aforismer eller fragment av en estetisk och andlig dagbok. Det är som att ordet inte kan rymmas i en bok och att det behöver leta efter andra former av frihet …
– Absolut. För mig har det handlat om att tänja lite på gränserna för det skrivna ordet. Det förminskas och förenklas ju gradvis genom vår samtids teknologi och jag tänkte det kunde vara intressant att gå åt andra hållet. Jag ville göra orden ännu mer synliga, ännu mer läsbara. Dessutom blir det en ny dimension inom glas och ram. Orden blir plötsligt en bild. Det är en ganska enkel äventyrshistoria men jag har byggt den kring personliga reflektioner, erfarenheter och andras projektioner på mig. Mycket att bena ut men det har varit superkul att skriva den.
2007 kom Olika människor ut och Boken Fanzinera kom ut 2012. Båda innehåller bilder, porträtt av människor, ändå är böckerna helt annorlunda. De liknar inte varandra. Fanzinera handlar mest om porträtt på musiker som tillhör den radikala musiken, från punk till industrimusik. Men i Olika Människor handlar det om djupare intervjuer med konstnärer, författare, musiker som inte är mainstream så att säga. Du presenterar porträtt av ”ovanliga” människor som på ett eller ett annat sätt lever ett gränsöverskridande liv. Du beskriver, du ställer frågor, du visar. Ibland märker jag … lite rädsla? Andra gånger nyfikenhet, men du betraktar dessa personer med samma respekt och ödmjukhet. Du låter den andre framträda…
– Stämmer bra. Redan från början höll jag en distans men var samtidigt väldigt mån om att dokumentera alla de fantastiska människor jag träffade – och fortfarande träffar. Det är samma psykologi, från fanzine-tiden i Fanzinera, över journalistiken iOlika Människor och fram till det jag gör idag: konstnärsporträtt i dokumentärfilmserien An Art Apart. Mediet förändras men inte min attityd nämnvärt. Jag vill bevara speciella och inflytelserika sinnen och tankar. Där behöver jag inte ta plats som person eller ens som journalist. Jag möjliggör en dokumentation och ser till att göra den tillgänglig för andra.
Och boken, Mother, Have A Safe Trip?
– Det är min första roman. Det har varit spännande att arbeta med fiktion eftersom jag ju mest hållit mig inom faktaramar. Jag har fått en väldigt fin respons på den och skriver nu vidare på roman nummer två. Det är definitivt det mest fascinerande jag någonsin gjort och jag kommer att syssla ännu mer med det under de kommande åren.
Sedan har vi bokförlaget Edda som du äger tillsammans med bildkonstnären Fredrik Söderberg. Böckerna är på engelska och ofta väldigt fint illustrerade, med författare som Aleister Crowley och Bulwer Lytton t.ex. Det finns ofta en dialog mellan skrift och illustration…
– Ja, det är tanken, eller i alla fall en av dem. Den årliga antologin The Fenris Wolf är förvisso en textantologi men tar upp väldigt mycket konst. När det gäller gamla klassiker vill vi gärna låta samtida konstnärer vara med och illustrera. Vi vill ge ut böckerna i fina band som håller under många decennier framöver.
The Fenris Wolf är en tidskrift som är mycket intressant och vacker. Alkemi, andlighet, esoterik, exotism, psykedelia, magi med människor som Aleister Crowley, Ernst Jünger, Hermann Hesse, Thomas Karlsson, Kendell Geers, Phil Farber, Baba Rampuri, Z’ev, John Duncan, Kenneth Anger, Terence McKenna och många andra. Ingenting man är van att läsa i detta kulturellt mycket provinsiella land…
– Det är samma tanke bakom The Fenris Wolf som i det mesta jag gör: att samla och bevara inspirerande och värdefulla tankar. Författarna eller människorna som tas upp är ofta eklektiska och udda ur ett normalitetsperspektiv. Det är inget självändamål men jag rör mig intuitivt mot de tankar som inspirerat mig. Jag vet att de även kan inspirera andra och det är viktigt. Inte sällan är det tankar som går mot strömmen.
Nu något om musiken. Vi börjar med din vän Genesis P-Orridge. Berätta gärna om ditt förhållande med denna märkliga människa.
– Vi träffades 1986 första gången. En lång vänskap. Vi har gjort två album tillsammans, ett med White Stains och ett med Cotton Ferox. Just nu håller vi på med album nummer tre. Genesis, Thomas Tibert (min musikpartner) och jag har en bra kreativ resonans som aldrig tycks sina. Senare i år kommer en bok som samlar ihop de intervjuer jag gjort med Genesis mellan 1986 och 2014. Det har varit intressant att följa hans fascinerande utveckling så tätt på. Jag har en tendens att nätverka mycket och många av människorna jag träffar blir vänner. Michael Gira från Swans är ett annat exempel. Vi håller också på med en film tillsammans nu.
Förutom Genesis samarbetar du med många musiker …
– Jag håller på med ett album tillsammans med ett engelskt projekt som heter Akoustik Timbre Frequency just nu. Där är jag bara röst, så att säga. Jag tror att jag under årens lopp blivit mer intresserad av att föra in en rent verbal och intellektuell aspekt i musiken. Det gäller även våra konserter med Cotton Ferox, där det känns som att jag vågar ta fler steg framåt nu. För mig finns det ingen utmaning i att bara skapa en intressant ljudmatta eller ett audiocollage. Det måste in ett intellektuellt eller magiskt stoff i det hela också, genom ordens försorg.
Du har varit medlem i Fylkingen men sedan, för några år sedan, hände något. Det blev censur…
– Censur vet jag inte om det var. Men frisinnade och toleranta Fylkingen kallade till samtal efter att jag arrangerat en performance med amerikanen Steven Leyba som innehöll blod och blasfemi. Den skolastiska miljön var lättprovocerad. Men det var väldigt länge sedan.
Så Fylkingen inte länge är den estetiskt anarkistiska scenen den var fram till någon gång i mitten av 1990talet…
– Jag vet inte om det stämmer längre. Jag upplever att en ny generation tagit över och den känns väldigt pigg och nyfiken. Fylkingen är ett bra ställe. Cotton Ferox kommer att ha en multidimensionell afton tillsammans med vänner den 3:e maj på Fylkingen. För mig är det fortfarande en vital scen.
Jag vill också vara lite provokativ om du förlåter mig. Du är en vulkaniskt mångfacetterad konstnär och kulturaktivist. Eftersom gör du så många saker ofta samtidigt, kan inte kvantiteten påverka kvaliteten?
– Jodå, det kan kanske hända och jag tänker ofta på det. Jag gör ju faktiskt färre saker parallellt nu än vad som varit fallet förr. Det är svårt att hålla fingrarna borta från kakburken. Jag vill skriva mer och det gör jag också. Men dokumentärfilmerna är som en förlängning av skrivandet, och musiken likaså. Jag kan inte lägga band på mig själv riktigt. Jag har kul och är dessutom lätt uttråkad. Jag brukar säga att jag är “blessed but stressed”, välsignad men stressad.
Berätta lite mer om dina närmaste projekt.
– Att få klart de fem första dokumentärfilmerna under våren, att göra klart Fenris Wolf nummer sju, att ge ut en bok med Tom Bensons fantastiska bilder, att spela med Cotton Ferox i Stockholm och Trondheim, att samarrangera Here To Go-festivalen i Trondheim, att skriva vidare på roman nummer två, och en massa andra saker. Business as usual, med andra ord.”
