Photo: Andrew M McKenzie
The Swedish online magazine Tidningen Kulturen published an interview with me today. Here’s a link to the source. But you can also read it right here:
All konstnärlig verksamhet bottnar i en neuros
Tidningen Kulturens Thomas Wihlman intervjuar den mångsidige regissören Carl Abrahamsson.
Att träffa Carl Abrahamsson är, föreställer jag mig, ungefär som att träffa Leonardo da Vincis yngre bror, om denne nu hade en sådan. För det handlar om att möta en person som spänner över mycket vida fält i sitt konstnärskap. Vi kan säga att Carl är musiker, antingen med en grupp eller som soloartist. Eller: Han är författare, skriver flitigt och han har gett ut tidskrifter och böcker. Han fotograferar, han dokumenterar, föreläser och inte minst filmar han. Det blir därför ett samtal som rör sig i vida cirklar kring dimensionen kulturproduktion. Och en viktig utgångspunkt för Carl i detta sammanhang är mikroresor. Ja, mikroresor. Carl har sin hemmabas i Sverige, på Kungsholmen i Stockholm. Samtidigt är han nästan ständigt på resa, för att presentera sina filmer, för att föreläsa, för att dokumentera och filma.
– Jag kallar det för mikroresor. Resandet i sig, inte så mycket det som händer när jag kommit fram, ger utrymme för reflektioner och skapar nya idéer. Jag försöker omvandla stressen till ett konstruktivt vakuum. Numera tar jag tillvara på det mesta av mina idéer, det är inte som i ungdomen när många idéer förflyktigades. Numera vet jag mer vad jag kan, vad jag vill och hur jag ska genomföra det.
Carl Abrahamssons produktiva flöde har alltså gått i många riktningar, men för tillfället är filmen i fokus.
– Jag tänker, dokumenterar och filtrerar, och det kan till slut bli en långfilm, en spelfilm. Men jag gör också rena dokumentärer, främst konstnärsporträtt. Att dokumentera har alltid varit viktigt för mig. I yngre år hängde jag med musiker, och fotograferade och filmade också. Med tiden har materialet fått ett nytt värde. Jag tror jag förstod det redan tidigt, hur värdefulla gamla intervjuer, fotografier och filmer faktiskt blir till slut.
En av hans gamla super 8-filmer kom nyligen till heders. Dokumentärfilmen om sångaren Freddie Wadling (Ingenting är sant, allting är möjligt) visar 80-talets unge Wadling, intervjuad och som sångare. Det interfolieras med dagens Wadling, som sjunger samma låtar och svarar på samma frågor. Skillnaderna är värda att reflektera över, men Carl kommer inte med några pekpinnar. Det är vi som åskådare som själva får reflektera. Allt utgående från ett sammanhang där den unge Carl ville umgås med inspirerande musiker.
Produktiviteten är hög. Totalt har sex dokumentärfilmer producerats på bara något år, med sex till under kommande år och nu också en långfilm, Silent Lips, som blir tillgänglig på DVD och Video-on-demand 25 april. Men Carl är redan i tanken förbi alla dessa produktioner. Fokus är de kommande dokumentärerna och uppföljaren till Silent Lips.
– Att göra långfilm liknar inte något annat. Det är det svåraste jag någonsin gjort men också det som gett mest, på alla nivåer. Jag hyser inga förhoppningar om att folk ska gilla Silent Lips. Det är ju en riktigt obehaglig film på många sätt. Men det intressanta för mig har varit gestaltandet av något inre i en yttre form.
Under mikroresorna växer repliker och känslor fram, som kan fogas in i kommande manus eller skönlitterära texter. Men Carl hämtar också den energi som behövs från sin egen mångsidighet.
— För mig är mångsidigheten det som ger mest energi och som är berikande. Karriärmässigt är detta svårhanterat men överlag betraktar jag mitt liv som en välsignelse. Jag är den jag är och det finns inte mycket jag kan göra åt det.
Jag förstår synergin, men tänker att det är en avvägning mellan berikandet och fokusering. Carl har också medvetet valt bort en energibelastare, nämligen det svenska filmsystemet, för att bibehålla en större konstnärlig frihet. Bort går granskning, beslut, skrivelser, finansieringssamtal, tidskrävande processer. Med svensk filmbyråkrati hade det inte på bara något år blivit sex dokumentärer och en spelfilm.
– Jag är inte av princip motståndare till att blanda in andra människor eller institutioner i mina filmer eller andra projekt. Men jag jobbar helt enkelt för snabbt och effektivt. Jag anpassar munnen efter matsäcken och använder tiden som ett konkret verktyg.
Men visst var det extremt hårt jobb att göra spelfilmen Silent Lips. Hitta inspelningsplatser (Makedonien och Värmland), hitta skådespelare, en del proffs, andra amatörer, få ihop teknik och logistik. Och så budgetångest på toppen av det.
Trots en massa jobb så blir belöningen själva oberoendet i sig – och han tycks inte ha något emot den ordningen.
– Genom att jag arbetar så pass internationellt, så minskar också mitt beroende av det svenska systemet. Dessutom når jag ändå ut via olika kanaler. Om 20000 personer i Tyskland ser mitt material via VOD, Video on Demand, så räcker det långt. Världen är stor på många sätt, inte minst den nätbaserade. Man måste hela tiden vara nyfiken och jobba extremt hårt.
Utvecklingen har också varit sådan att han blivit allt mer efterfrågad som lärare och föreläsare.
– Det ger mig också en viss ekonomisk trygghet, när jag vet att jag kan åka till USA eller Tyskland och få hyggligt betalt för det. Det är också ett jätteansvar, att t.ex. hålla workshops med filmstudenter. Film är fortfarande den mest avancerade och starkaste konstformen och jag vill inte gärna att den dras ned i allmänt postmodernt dravel och naivt politiserande.
Trots allt är inte filmen Carls största intresse, även om det tar mycket tid.
– Mitt största intresse ligger i skrivandet men Journalisthögskolan kväste mig redan efter några terminer. Jag vill jobba på annat sätt. Jag ser på skrivandet och dokumenterandet som ett sätt att filtrera samtiden, gärna genom möten med intelligenta och kultiverade människor. Det fungerar nu, som information, och senare även som delar av ett historieskrivande. Min funktion här är inte att styra och redigera utan att se till att bevarandet faktiskt sker. Jag ser också på dokumenterandet och gestaltandet som en kontinuerlig läroprocess för egen del. Det fyller en övergripande funktion i det att det når ut till andra men det ger också mitt eget personliga liv en mening. Att dokumentera, skapa, gå vidare. Det blir en intressant mosaik till slut.
Föreståeligt, tänker jag. Men vi gör också ett val i det vi dokumenterar. Som så många andra kulturarbetare kan man också se Carl som en entreprenör. Det innebär att han sliter med att få ekonomin att gå ihop. Han lyckas bättre och bättre, enligt honom själv.
– Periodvis har jag varit mycket sparsam för att få ihop finansieringen för mina projekt. Men det är förvånansvärt vad man kan åstadkomma om man bara är villig att jobba hårt. Dessutom är det så att ju äldre man blir, desto mer pondus får man, speciellt i ett väldigt litet land som Sverige. Ordet kulturarbetare är problematiskt för mig. Jag föredrar definitivt entreprenör eller t.o.m. konstnär. Alla begrepp har sina för- och nackdelar.
Varifrån kommer då energi och drivkraften?
– Jag tror nog att för som så många andra har uppväxten betydelse, kanske vill jag nu få upplevelsen av att bli sedd på ett sätt som jag inte blev under barndomen. All konstnärlig verksamhet och kreativitet bottnar i denna neuros.
Jag funderar över ämnesvalen. För det är inte längre bara att hänga med musiker, det handlar om andra intressen, om det ockulta, det esoteriska, att följa konstnärer och fotografer som provocerar och sticker ut. Kanske detta också kan kopplas till Carls barndom?
– Jag hade förmånen att växa upp i ett kulturbärande hem och det har självklart präglat mig. Jag förstår att det är en plikt att upprätthålla och föra kulturen framåt. Det är en blandning av personlig och meningsskapande kreativitet och att ta ansvar. Kulturen är alldeles för livsviktig för att få hanteras av staten. Vad gäller det esoteriska eller ockulta tror jag att det handlar om att väldigt mycket av pionjärsignaler, oavsett om det handlar om vetenskap eller kultur, alltid måste gro i det fördolda. Det ligger i sakens natur. De befintliga rabatterna uppskattar inte spirande frön eftersom de vet att de själva kommer påverkas negativt av dem. Men det är så livet fungerar. Nya maktstrukturer avlöser de gamla.
Hursomhelst, den enorma produktiviteten kan iakttas på Carls egen hemsida. Men där finns så mycket att han inte ens lyckas få ihop en lista på allt han gett ut i skivväg. Kafésamtalet blir en fascinerande inblick i en kulturarbetarhjärna med en mängd vindlingar. En lite udda fågel i den svenska kulturvärlden, men kanske just därför en person som kommer att ha skapat saker av bestående värde för publiken. Jag tänker på det när jag går från kaféet och har både Carl och filmen Silent Lips virvlandes runt i min hjärna.
Thomas Wihlman
